28 februari 2012

Inte alls besatt av Besatta.


Jag har läst Elif Batumans hyllade bok "Besatta" om hennes väg till författarskap genom studerandet av ryska, rysk litteraturhistoria och uzbekisk poesi. Jag borde gilla den. Alla andra gör det. Dessutom har jag studerat ryska och rysk litteraturhistoria med stor uppskattning. Men jag gillar inte den här boken ändå.

Det här är ingen roman och jag vet inte riktigt vad man ska kalla den för. En liten del av en självbiografi, en essäsamling? Det kvittar, det är inte formen som är problematisk. Kanske är det den inledande diskussionen om litteraturhistoria vs. skrivutbildningar som får mig att tappa intresset? Batuman är nämligen övertygad om att skrivutbildningar inte kan leda till något gott eftersom hon inte vill se skrivandet som ett hantverk. Någon kanske skulle informera henne om att det ena inte utesluter det andra, man kan se på skrivande som ett hantverk och som konst på samma gång. Och att hantverket är viktigt. Men för någon som inte drar sig för att stoppa in alla sina karaktärer (och de är åtskilliga) i antingen smal eller tjock-facken (en gång beskriver hon till och med en karaktär som "jovialisk och gravt överviktigt" vilket det borde var spöstraff på) och som uppenbarligen aldrig träffat på ett djur som inte har en "missnöjd uppsyn" så är det väl bagateller. Men en uppmärksam läsare tycker att hon borde lära sig ett bättre hantverk. Och att hennes redaktör borde haft en vassare rödpenna.

Jag vet att den här boken enligt beskrivning ska handla om att leva med litteratur, i någon sorts symbios. Jag är ledsen, men jag ser det inte. Det är en bok skriven av någon som gillar att föreläsa för andra och jag ser inte kopplingen till hennes eget liv. Hon har den där nonchiga, kalla tonen, som amerikaner brukar kalla för "flippant", jag känner ingen värme eller glöd alls. Apropå amerikaner så blir jag också rätt trött på hennes amerikanska perspektiv, att hon ständigt jämför  Ryssland och Uzbekistan med Amerika och att allt som inte är amerikanskt exotiseras och hamnar i underläge vare sig det är löparbanor, anteckningsblock eller kaffe.

Nej, det här var inget för mig konstigt nog, och inget jag rekommenderar. Dessutom har boken ett av de fulaste omslag jag sett på år och dag.

Någon annan som har läst? Åsikter?

Inga kommentarer: